Därför är skärmalarmism skadligt

I dag publicerar Aftonbladet en debattartikel jag skrivit om Anders Hansens retorik kring skärmtid. Artikeln skrev jag efter att ha sett senaste avsnittet av SVT-programmet Din hjärna där Anders Hansen går igenom hälsoriskerna med en alltför digital livsstil. Programmet är välgjort och grundat i forskning. Vad jag reagerade på var samma sak som när jag läste Hansens bok Skärmhjärnan - varför säger han ingenting om hälsofördelarna med skärmar?

jcomp.jpg

Det här med att media överlag har en väldigt alarmistisk ton kring skärmar och sociala medier är något jag skrivit om förut. Man fokuserar på hälsoriskerna som finns, snarare än fördelarna, och man får det ofta att låta värre/farligare än vad det är. Men, kan man fråga sig - är det ett problem? Alla som använder teknik vet ju redan om fördelarna. Och kan det inte tvärtom vara bra att överdriva riskerna lite? Med tanke på hur medieklimatet ser ut nuförtiden så behöver man spetsa till sitt budskap för att nå genom bruset.

Det här är en fråga jag har funderat mycket på. Jag har varit aktiv i Time Well Spent-rörelsen som var först med att larma kring uppmärksamhetsekonomin och teknikföretagens designknep. Där var frågan vilken retorik rörelsen skulle ha – fokus på problemet eller fokus på lösningar? Att uppröra konsumenter skulle ju sätta mer press på teknikföretagen. När jag skrev Smartare än din telefon så hamnade jag i ett dilemma – skulle jag återge forskningsfältet som det faktiskt såg ut eller skulle jag spetsa till slutsatserna? Raka budskap funkar bättre än nyanser. Och vad gäller intervjuer så avskyr många journalister psykologers veliga "å ena sidan å andra sidan" - det är upprörande rubriker som säljer lösnummer.

Vad jag landat i är att det är moraliskt fel att vara alarmistisk. Av tre orsaker:

  1. Fel verklighetsbeskrivning leder till fel åtgärder. Om man bara pratar om riskerna med teknikanvändning och inte om fördelarna, så blir ju den logiska slutsatsen att vi bör använda tekniken så lite som möjligt. Det är också vad vi ser nu - på sociala medier så tävlar folk om vem som kan ha minst skärmtid. Och det är ju toppen om man känner att man mår bättre av det, MEN det riskerar också att leda till att folk avstår från hälsofrämjande skärmanvändande. Ett exempel är debatten om digitala läromedel, där många menar att barn redan har nog med skärmtid utan att man har det i klassrummet också. En mer balanserad hållning än skärmförbud vore att skydda klassrumsmiljön från digitala distraktioner men använda de pedagogiska, digitala verktyg som visat sig öka inlärningen.

  2. Onödig oro är skadligt. Jag har kompisar med småbarn som får sjukt mycket skuldkänslor när de låter barnen titta på filmklipp, även om det bara är under bilfärder för att hålla familjen på gott humör. Att gå med ständig oro och skuldkänslor över allt som man själv och ens barn äter/gör/inte gör är inte heller bra för hälsan.

  3. Det stjäl fokus från andra, viktigare, samhällsproblem. Om man jobbar med en samhällsfråga så är det frestande att överdriva riskerna med den. Ingen lyssnar ju om man säger att det är lite farligt eller ganska viktigt. Men där tror jag att vi förlorar som samhälle om vi låter den bästa retorikern få mest medietid. Det gör att vi missar de frågor som kanske inte är lika sexiga, men som har större betydelse. Exempelvis så pekar media igen och igen ut skärmtid som boven i dramat vad gäller ökningen av upplevd psykisk ohälsa bland unga, trots att de studier som finns pekar på att exempelvis hemförhållanden och hur man klarar skolan verkar spela större roll för ungas mående.

Vi ska prata om riskerna. Absolut. Men vi ska inte överdriva dem, och vi ska balansera det med att prata om fördelarna. Annars gör vi oss själva en otjänst.

Eller vad tycker du?